Om musiker, dansare, grupper och andra aktörer i kulturlivet

När Magnus Gustafsson invaldes som ledamot i Kungl. Musikaliska akademien hoppades han kunna bidra i kraft av sina ”mer eller mindre tydliga identiteter genom yrkeslivet – musiker, forskare, arrangör, producent och administratör”. Detta sammanfattar väl bredden av Magnus yrkesverksamhet. I stor utsträckning genomfördes den inom den regionala musikinstitutionen Musik i Kronoberg, vilken tillsammans med motsvarigheten i Skåne 2003 bildade Musik i Syd.

Född i Alvesta 1955 började Magnus under 1960-talet att spela klarinett och fiol i musikskolan och pop på trummor och elbas utanför. Han kom också i kontakt med folkmusiken och -dansen, men det var först en bit in på 1970-talet som Magnus, i likhet med många andra ungdomar, översköljdes av den framvällande folkmusikvågen. Den gav hans liv en ny inriktning. Svensk folkmusik – i synnerhet den småländska – och den folkliga dansen kom att vara en stark ledstjärna för Magnus under resten av livet. Han fördjupade sig i folkmusiken med en bredd och ett djup som få andra besuttit. Även om han var multiinstrumentalist var fiolen huvudinstrumentet – i Magnus fall en specialbyggd norsk fiol med två understrängar. Hans skickliga fiolspel gjorde Magnus till riksspelman 1987.

Som musiker gjorde Magnus 100-tals konserter och barnproduktioner samt deltog i flera musikteateruppsättningar. I början av 1980-talet var han med och bildade gruppen Sågskära, som kom att bli en inflytelserik folkmusikensemble i Sverige under 30 år. Hans stora intresse för dansmusik i äldre notböcker utforskade Magnus under 1990-talet i Höök-ensemblen. På senare år spelade Magnus främst i olika konstellationer tillsammans med fiolspelmannen Anders Svensson, gärna med sin fru Susanne på cittra. Även inom folkmusikens föreningsliv var Magnus aktiv: bland annat som en av grundarna av Valshuset i Växjö, under en period ordförande för Smålands spelmansförbund och som medlem i Skatelövs spelmanslag. Sammanlagt medverkade Magnus på ett drygt 20-tal skivor, varav den sista släpptes i juli 2025. Magnus framträdde bland annat i USA, Polen och Kina och med Sågskära exempelvis vid Akropolis i Aten och i Konsertverein i Wien.

Magnus utbildade sig först till lärare i Växjö, men det var inte många år som mellanstadieeleverna fick ha kvar sin magister – musikuppdragen tog över helt från och med slutet av 1980-talet. Hans pedagogiska och förmedlande intressen fortsatte emellertid. Vid Växjö musikskola ledde han exempelvis en folkmusikensemble i början av 1990-talet som kallades ”Magnus harem”, eftersom den mest bestod av tjejer (när de reste till USA byttes dock namnet till ”Virda spelmän”), där flera medlemmar idag är välkända folkmusiker. Magnus undervisade regelbundet vid Kungl. Musikhögskolans folkmusikinstitution och vid flera av landets folkhögskolor med folkmusikutbildningar. Han var också med och byggde upp kulturledarprogrammet vid nuvarande Linnéuniversitetet, där han undervisade periodvis. Magnus gjorde även radioprogram i riks- och lokalradio och i slutet av 1980-talet producerade han tillsammans med Sågskära och Utbildningsradion två ambitiösa programserier och nothäften med småländska och öländska visor.

Sågskära startade 1985 en spelmansstämma med inriktning mot borduninstrument (såsom säckpipa och vevlira) i den natursköna hantverksbyn Korrö. När Magnus anställdes som folkmusikkonsulent vid Musik i Kronoberg 1988 tog han med sig evenemanget. Under Magnus ledning utvecklades den så kallade bordunstämman till Korrö folkmusikfestival, som blivit en av Nordens största i sitt slag. De första 40 åren, fram till och med 2024, var Magnus djupt engagerad i festivalens planering och genomförande, även om han tidigare lämnat över det praktiska ansvaret. Magnus kompetens behövdes nämligen på fler håll inom organisationen. Mellan 2005 och 2020 var han vice VD för Musik i Syd, därefter senior rådgivare. I praktiken var Magnus länge chef över den regionala musiken i Kronoberg. Magnus initierade bland annat Musikriket, ett framgångsrikt koncept där högklassiga musiker turnerar mellan små orter i länets alla kommuner, och nu även delar av Skåne. Han var även drivande i flytten till Nygatan 6 år 2020. Där huserar nu Musik i Syd och den utmärkta konsertsalen är kammarorkestern Musica Vitaes hemvist och en attraktiv scen i Växjö.

Bland annat med utgångspunkt i egen folkmusikdokumentation byggde Magnus upp Smålands Musikarkiv, som startade 1992 och ingick i Musik i Syd från starten. Han lämnade arkivchefsuppdraget 2015, men var in i det sista fortsatt aktiv i verksamheten. Med arkivet som bas byggde Magnus upp en omfattande bok- och skivutgivning, nära kopplad till en forskningsverksamhet som bedrevs i samarbete med universitetsvärlden. Hans största kraftprov blev Småländsk musiktradition (2000), som innehåller drygt 1 000 danslåtar, och den nästan 1 000 sidor tjocka doktorsavhandlingen Polskans historia (2016). Med utgångspunkt i en småländsk notbok från 1800-talets början belyste Magnus en musikhistoria av europeiska mått. Magnus disputation i Lund lockade så många åhörare att man var tvungen att byta till större lokaler ett par gånger, och ändå fick inte alla sittplats!

Magnus var öppen, nyfiken och hade nära till skratt. Han hade breda intressen långt utanför musikområdet och var eftertänksam, klok och med diplomatiska talanger. Som en lågmäld auktoritet var han mycket uppskattad och värdefull i Musik i Syds verksamhet. Alla gillade Magnus, så när det uppstod gnissel i relationerna, interna eller externa, var det ofta han som fick uppdraget att lösa det. Magnus kompetens efterfrågades även inom andra institutioner. Han satt exempelvis i Statens musikverks insynsråd och Konstnärsnämndens styrelse, och dessutom i beredningsgrupper vid Statens kulturråd och Nordisk kulturfond.

Magnus omfattande insatser inom kulturlivet som musiker, forskare och förmedlare passerade inte obemärkt förbi. Förutom all uppskattning han fick genom mötena med publik, kollegor och i undervisning belönades Magnus också med en mängd utmärkelser. Här kan exempelvis nämnas Smålands Akademis och Växjö Stifts Wallquistpris 1998, Alfred Toepfer Stiftungs Europa-Preis für Volkskunst 2003 (tillsammans med Sågskära), hedersutmärkelsen Anders Zorns spelmansmärke i guld 2015, årets utgåva (avhandlingen) på Folk & Världsmusikgalan 2017 samt H.M. Konungens medalj av 8:e storleken i högblått band 2025 för sina insatser inom svensk folkmusik. Magnus Gustafsson kallades till ledamot av Smålands Akademi 2005, där han satt på stol 15, och till Kungl. Musikaliska akademien 2022.

I grund och botten var Magnus Gustafsson en gudabenådad berättare och han hade en mycket rik fatabur att ösa ur, med långa perspektiv och stor självdistans. På scen, i undervisning, möten, fikapauser och vid privata tillfällen imponerades och roades omgivningen av bredden och djupet i Magnus allmänbildning, hans träffsäkra iakttagelser och många fantastiska historier. Inte minst bjöd Magnus generöst och med humoristisk distans på berättelser om sina egna fadäser – han kunde vara lite tankspridd ibland. Det var lätt att trivas i Magnus sällskap. Trots alla sina uppslag och uppdrag var Magnus sällan stressad och han hann även med att vara en närvarande familjefar och farfar.

Många av Magnus Gustafssons inspelningar och texter kommer att leva vidare som milstolpar i svensk och småländsk folkmusikhistoria och verksamheter som han startade upp stretar på och utvecklas.

En gråmulen marsdag fick jag ett samtal från Visarkivet. De ville att jag skulle åka till en gammal fiolgubbe utanför Tingsryd.

Vintern ville inte släppa taget. Snöbyar. Jag satt i min gamla Saab och körde på slingriga och slaskiga Vägar mot Yttre Källehult. De mörka granarna vajade som urtida jättar. Blötsnön rasade av grenarna. I höjd med avtagsvägen till Grönadal fastnade bilen i en snödriva och kanade ner i diket. Jag var på väg till spelmannen Axel Sjölander. Bortsett från några inspelningsförsök på 1950-talet och en viss lokal berömmelse var han fortfarande okänd för den breda spelmansrörelsen. Jag själv hade ytterst vaga uppfattningar om vad som väntade mig. Kanske ett rutinbesök i den långa raden av de dokumentationer, som hade uppfyllt min vardag under fjolårets sommar. Väskan vari alla fall packad med de sedvanliga attributen – en gammal Nagra-bandspelare, band, tomspolar, kamera, notpapper och penna, samt ett litet anteckningsblock. Naturligtvis var fiollådan med också. Ifall, ifall…man visste ju aldrig. Ett verkligt musikmöte kunde ju infinna sig, långt bortom det sedvanliga dokumenterandet.

Fördömda snö! Jag insåg att det till och med var omöjligt för en Saab att ta sig ur denna belägenhet. Jag steg ur och stirrade fånigt på bilen. Funderade ett ögonblick på att omedelbart försöka få tag i en traktor, men insåg i samma ögonblick att jag måste befinna mig ganska nära mitt resmål. Kanske fanns där hjälp att få? Bilen fick stå kvar i snödrivan. Den stod i alla fall inte i vägen för de fåtaliga fordon som möjligtvis kunde tänkas passera här. Jag packade ur mina saker och började plumsa i blötsnön på den lilla byvägen. Det mörknade. Och lika mörkt var det i många av de små gårdar jag passerade. Var vad det nu han skulle bo? Genom byn och sen vidare på en liten väg, inte mycket större än en stig. Sen skulle huset ligga där, i en glänta till vänster.

När jag lämnade byn var det nästan nermörkt. Vinden tog i och de stora svarta granarna vajade oroväckande. Samtidigt tilltog snöfallet. Jag plumsade vidare tills jag plötsligt förnam ett märkligt ljud. Det tycktes komma inifrån skogen. Jag stannade och lyssnade. Vinden ruskade om granarna. De stora blöta snöflingorna slog ner med små tapplande ljud på min täckjacka. Men detta var något annat. Plötsligt hördes det igen och i samma ögonblick upptäckte jag den lilla stugan i gläntan. Ett svagt ljus fladdrade i fönstret. Vinden hade packat snön i stora drivor på det lilla tunet framför huset. Jag närmade mig med stora kliv. Plötsligt hörde jag det igen. Fiolmusik blandat med vindbrus. Jämna dova ljud fortplantade sig ut i det fria och avslöjade ett rytmiskt stampande mot stugans golv. Gubben satt och spelade! En känsla av overklighet grep tag i mig. En sorts föraning om vad som väntade. Att det här inte var fråga om ett vardagligt rutinbesök. Att denna dag, detta tillfälle, detta möte, skulle komma att få stor betydelse för framtiden.

Jag bankade på den lilla dörren med frusna fingrar. Inget svar. Musiken inifrån stugan fortsatte oavbrutet. Bankandet upprepades, fast hårdare och mera bestämt. Musiken fortgick. Ett tredje försök. Ingen reaktion. Med en rutinmässigt ursäktande fras på mina läppar öppnade jag ytterdörren. Ett litet steg och jag var inne i stugans enda rum. De första intrycken var närmast bedövande. Värmen! Den lilla järnkaminen mitt på golvet, som nästan stod och hoppade av hetta. Rökröret som var rödglödgat hela Vägen upp till det utsågade hålet i taket. Fiolmusiken! Hela stugan som var uppfylld i varje vrå av toner. Min ursäktande mening kom av sig. Stum och storögd stod jag i dörröppningen. Mittemot mig satt den gamle spelmannen på sin säng. Han tog ingen större notis om att en främling nyss stigit in i hans stuga. Han var redan inne i en ny låt. Min blick flackade över rummet. Vattenhink, spottkopp, tvättfat, kastruller, skomakarverktyg, tidningstravar… En lina är spänd tvärs över rummet. Där hängde yllevantar och sockor på tork. På det lilla bordet fladdrade lågan från ett stearinljus i draget. I andra änden av rummet hängde en fotogenlampa och spred sitt varmgula sken.

–  Vassego å sitt ner! Jag blev närmast väckt av hans ödmjuka uppmaning. Jag satte mig på träsoffan i hörnet. Och där blev jag sittande. Länge. Låtarna och historierna vällde över mig. Grep tag. Aldrig någonsin tidigare hade jag mött en spelman med en sådan självklar utstrålning. Det dröjde säkert ett par timmar innan jag kom på mig själv med att ha glömt att sätta på bandspelaren. Efter ytterligare någon timme tog jag fram min fiol. Så blev vi sittande där halva natten. Och de numera så välbekanta låtarna och historierna var underbart jungfruliga. Kalla-Nessens vals, Johan Dahls schottis, Magnus i Ramsbergs polka… Sjölandersläktens brokiga musikhistoria. Flytten från Ljuder och Älmeboda. Fadern Karls ålderdomliga låtar, som i en del fall visade sig gå flera generationer tillbaka… och så vidare, och så vidare. Det kändes som att stirra ner i en djup brunn utan botten. På väggen tickade den lilla väckarklockan. Timvisaren pekade på två. Jag hade fortfarande inte tagit fram bandspelaren.

Plötsligt insåg jag min belägenhet. Jag närmast väcktes ur en dröm. Herregud, Saaben! Det stod utom allt tvivel att Axel Sjölander inte hade någon traktor. Han var nog inte särskilt bra på att putta heller. Och var fick man förresten hjälp med sådant mitt i natten? Någon telefon fanns naturligtvis inte att uppbringa i stugan. Försiktigt frågade jag Axel om man tordes väcka grannen. Nähänä! Det blev att tillbringa natten i någon sorts halvsovande och halvsittande ställning i träsoffan. På morgonen vaknade jag av den starka och omisskännliga doften av kokkaffe. Axel syntes inte till. Under natten hade vädret slagit om. Vinden hade mojnat och det var klart och kallt ute. Veden sprakade i jämkaminen. Isrosorna på fönstret gnistrade i solskenet. När jag tittade ut upptäckte jag Axel. Klädd i en stor svart yllerock stod han och matade småfåglar. Jag insåg att han tyckte mycket om djur. Han berättade att han på somrarna till och med brukade utfodra getingar och bin med en särskild liten anordning vid fönstret. Vi drack kaffe, åt hårt bröd och samtalade om fiolbygge. Axel tog fram fiolen igen och spelade några bitar. Nu kom bandspelaren äntligen fram och jag fick åtminstone något på spolen. Men jag kände ingen jäkt. Ingen press. Jag insåg att jag måste återvända till den här stugan många gånger…

Senare på förmiddagen hjälpte mig Helmer i Grönadal med Saaben. Utan mankemang var den uppe ur diket och jag ställde kosan norrut på isiga och solglittrande Vägar. Under färden reflekterade jag närmast andäktigt över mina upplevelser. Tyckte nog att Småland aldrig blev sig riktigt likt igen. För att inte tala om min egen musikutövning. Väl hemma tog jag fram fiolen och övade på några av de nya Sjölander-låtarna. Ringde ett par kompisar och berättade om den fantastiske spelmannen jag mött. Så rullade bollen igång…

Det dröjde inte länge förrän intresset runt Axel Sjölander exploderade. Han framträdde och gjorde succé på en rad spelmansstämmor. Mängder av spelmän besökte honom i hans stuga. TV- och radioprogram. Tidningsartiklar. Axel var hedersgäst vid det stora nationella Folkmusiksymposiet i Bräkne-Hoby 1976 och blev rikskändis i folkmusikkretsar. Namnkunniga spelmän från Dalarna åkte ner till Småland för att filma och spela in honom. På det lokala planet var det minst lika hektiskt. Tillsammans med grannarna Helmer och Marie bildade han Grönadalstrion och gruppen hade engagemang var och varannan dag. Framträdanden på Börjes hylla i Tingsryd på lördagsförmiddagarna.

Mitt i detta stormens öga stod Axel och var precis samma ödmjuka och lätt förundrade människa han alltid varit. Vad tänkte han? Vad kände han innerst inne? Det får vi aldrig veta. En sommardag 1981 gick han ur tiden. Men stormen har knappast bedarrat. Intresset för Axel Sjölander är idag större än någonsin. Hans spelstil analyseras med lupp på Musikhögskolornas folkmusikutbildningar. Hans låtar lever och spelas överallt.

Visst blev det många resor till Yttre Källehult för min del. Både bandspelaren och fiolen gick varma. Jag hade hittat en tydlig avfartsväg. Den tog mig till andra byar. Andra spelmän. Sällsamma upplevelser. Kaffesurrogat på torkade äpplen, nytt köksgolv varje lördag med veckans utvikta Smålandsposten, förlovningsringen i pant mot ovärderliga 1700-talsmusikalier, Calle Jularbo i jazzarkivet i New-Orleans, en okänd svensk opera i Worcester, ett kommunalt cirkulationspostkuvert med medeltidsballader och nu denna uppsats! Föga anade jag denna marsdag i början av 1970-talet att många före mig haft liknande upplevelser. Gunnar-Olof Hyltén-Cavallius fascination vid det första mötet med vissångerskan Halta-Cajsa; Gösta Klemmings första uppteckningsresa till de bortglömda fiolgubbarna i norra Tjust våren 1950; Carl-Eric Södlings första möte med den blinde spelmannen Anders Svensson i Vrankunge sommaren 1870. Hyltén-Cavallius beskriver tydligt den berusande drivkraft, som var resultatet av dessa möten: Jag begynte med passionerad ifver att samla…

Ur Magnus Gustafsson, Jag begynte med passionerad ifver att samla. En studie i småländskt musiksamlande under 350 år med inriktning på upptecknare, meddelare och innehåll. D-uppsats, Institutionen för pedagogik/Musikvetenskap, Växjö universitet, 2006, s. 6–10. I en annan annan version av artikeln – tryckt i antologin Småländska förebilder & föregångare (Växjö: Smålands akademi/Artéa, 2011) – anger Magnus att det aktuella året var 1974. Inspelningar från detta första möte finns dock inte i Svenskt visarkivs eller Smålands Musikarkivs samlingar. Inspelningar med Axel Sjölander finns på utgåvan Småländska föregångare och Axel Sjölander – spelman i Grönadal. Mer outgivet material med Axel Sjölander finns i Smålands Musikarkivs sökbara samlingar och i Svenskt visarkiv.

Einar Skagerberg (1876–1969) var en organist, tonsättare och pedagog som verkade i Växjös musikliv och skolväsende under delar av 1900-talets första hälft. I Smålands Musikarkiv finns hans efterlämnade samling som inrymmer tonsättningar för orgel, orkester (bl. a. två symfonier), kör, duett, solosång med piano, kammarmusik för blåsare och stråkar, m. m.

Till samlingen hör också Skagerbergs rikt detaljerade anteckningsböcker, bl.a. från hans studier i Stockholm och Berlin, och från hans tid vid Folkskoleseminariet i Växjö, där han var musiklärare under åren 1923–1938. Nedskrivna tankar och teorier om sångundervisning och undervisningsmetodik finns också i samlingen, liksom texter gällande spelteknik för orgelspel, förteckningar över eget notinnehav och listor över hans spelade postludier för kyrkoåret.

Samlingen innehåller också en stor mängd brev, främst mellan honom och blivande hustrun, och mellan familjemedlemmar. Ett fåtal fotografier finns i samlingen. Till detta mer personliga i samlingen finns också almanackor, utkast till dikter, dagboksanteckningar från fotvandringar, inkallelseorder, räkenskaper för hushållet, kvitton och dylikt.

Skagerberg föddes 1876 i Åmot i Gästrikland, var organist i Söderhamn och Falun, och flyttade till Växjö 1923. Han avled 1969 och hans familjegrav finns på Skogslyckans kyrkogård i Växjö.

Smålands Musikarkiv har en stor mängd material efter kyrkomusikern, tonsättaren och arrangören Rune Elmehed (1925–2015), som från år 1960 och omkring trettio år framåt var organist och körledare i Västervik. Han stod för en betydande kyrkomusikalisk gärning för barn, unga och vuxna.

I samlingen finns mer än 480 tonsättningar av olika stort omfång för skilda röst- och instrumentsammansättningar, och detta för en rad olika tillfällen. Han skrev kantater till både kyrkliga och profana högtider, samt till orgelinvigningar och jubileer. En stor mängd musik för körer av olika slag har han åstadkommit, och han komponerade både större och mindre verk för orgel, t. ex. orgelkonserter, festmusik, bröllopsmarscher och en svit över småländska spelmanslåtar.

Orkestermusik finns också, och partituren är skrivna med en prydlig och lättläst notpiktur. Med några notexempel vill vi ge en liten glimt av den flit, ambition och bredd som Rune Elmehed hade i sitt arbete med att skapa musik för röster och instrument i olika konstellationer.

Bland de drygt 950 arrangemangen ses koraler, mäss-satser, introitus, jul- och påskpsalmer, spirituals och bibelvisor. Förutom tonsättningar och arrangemang finns i denna samling också korrespondens med tonsättar- och musikerkollegor, samt dialog med notförlag. Notexemplar som försetts med dedikationer i samband med t.ex. körmedlemmars födelsedagar, flera hyllningssånger, samt en del konsertprogram kan man också hitta här.

Lite kuriöst är några små notskrivningshäften från Elmeheds unga år. Även hustrun Anitas små dikt- och texthäften från tidiga år finns med. Hon stod för många av texterna i Runes kompositioner genom åren.

Rune Elmeheds samling är tillgänglig för alla, så välkommen att kontakta Smålands Musikarkiv om du vill titta på något i den!

53 instrumentala traditionsinspelningar ur Smålands Musikarkivs och Svenskt visarkivs samlingar i urval av Magnus Gustafsson. Gå till Småländska föregångare.

Flera faktorer bidrar till att jazzen frodats så gott i Växjö. Här har funnits ett flertal bra lokaler lämpade för modern dans, många dansbanor för evenemang sommartid, konsertsalar av olika slag och restauranger och källarutrymmen för jazzklubbsverksamhet.

Föreningar och klubbar, men även enskilda personer, har villigt ställt upp som arrangörer för jazzarrangemang. Tillgången på kompetenta musiker har varit god, mycket tack vare regementet i 11 i Växjö och dess eminenta musikkår, Kronobergarna, men också stadens satsning på bra musikskolor. Kronobergarna anses förresten ha gjort den första jazzinspelningen i Sverige. Ett kuriosum enbart kanske, men en fonografrulle finns bevarad med en upptagning från Trädgårdsföreningen i Göteborg, där musikkåren spelade sommaren 1899. Melodin är At a Georgia camp meeting, ett starkt synkoperat stycke ragtimemusik, komponerat bara ett par år tidigare.

Zåkes

Det gick bara ett halvår mellan The Beatles första skivinspelning och presentationen av Växjös första rockband. Smålandsposten skriver den 17 december 1962 att ”Musikerförbundets Kurt Rundgren var i fredags nere på ungdomsgården och föreföll nöjd med de unga grabbarnas framåtanda och rytmkänsla.” Gruppen som spelade var Zåkes.

”Vi hette Åkes i början”, säger Leif Jalkeskog (då Nilsson) ”men vi tyckte det var roligare med ett z i början.” Att denna bokstav sedan skulle annekteras av dansbanden på 70-talet hade man ingen aning om. Sättningen var trummor, elbas, saxofon och två elgitarrer. För att åka till spelningarna anlitades taxi i Bergsnäs och repertoaren räckte till halva kvällen, sedan var det att ta det från början igen.

Många upplevde kanske Zåkes som en fortsättning på rock´n rollen men gruppen med Sven Göthberg, Rolf Göthberg, Bosse Lindström, Leif Nilsson och Åke Jonsson måste ändå räknas till tiden som skulle komma. Att ny musik var på gång märkte nog också de tvåhundra växjöungdomar som en lördag i oktober samma år satt i läroverkets aula för att med hjälp av mentometerknappar rösta fram Tio-i-topplistan. Den amerikanska popgruppen The Beach Boys kom i Växjö på andra plats och att juryhalvan i Stockholm hade samma åsikt var ju ett bevis på att man hängde med.

The Sheltons

Det blev helt plötsligt så mycket pop att både Charles orkester, från Klavreström, och stadens stolthet Ingmar Nordströms annonserades i tidningarna som popband. Populära var de men inte några popband per definition. Det var däremot The Sheltons som bestod av Bosse Lindström och Leif Nilsson (från upplösta Zåkes) som tillsammans med Anders Pettersson och Conny Brinkestam bildade Växjös första ”riktiga” popband.

Efter att ett år övat in de rätta rytmerna var man sommaren 1964 redo att möta publiken på ungdomsgården och där spela upp till dans. Ungdomarna dansade bugg och foxtrot. Men det största i gruppens karriär var spelningarna i Finland. Turnén lades upp av finländaren Raino Mulli, som då bodde i Rottne men enligt rykte spelat in några skivor i sitt hemland.

Pop hade börjat spelas i finsk radio. Ungdomarna drogs snabbt till den nya musiken men det var ont om konserter. Affischer basunerade nu ut världsartister, nästan lika berömda som The Beatles. The Sheltons blev mottagna som ett stort popband, publiken skrek och autografer skrevs i mängder. Under två veckor spelade gruppen i södra Finland och långt bort mot ryska gränsen.

Konsertavdelningen startade alltid med A hard day´s night som ofta strulade i öppningsackordet, utan att publiken tänkte på det. Sedan blev det dans. Raino tog hand om mikrofonen och det blev nästan bara traditionell finsk tango. ”Det var väl inget vi egentligen tyckte om att spela”, säger Leif och skrattar ”men vi fick ju rätt bra betalt.”

The Sheltons hade många fans hemma i Växjö men de kom aldrig in på den viktiga Tio-i-topplistan. Orsaken till detta var att man inte spelade in någon skiva. Drömmen fanns men att som ett lokalt popband från Kronobergs län få den chansen var näst intill omöjlig. Hep Stars, Tages, Shanes, Ola & the Janglers och alla de andra, från framför allt storstadsregionerna, fick många storsäljare och listettor under den svenska popens gyllene årtionde. Kronobergs län fick bara Peeters från Älmeboda 1966, med en singelskiva som nådde förtesten till Tio-i-topp. Och så The Crossfires året innan med en EP inspelad i Arabyskolans aula.

The Crossfires

The Crossfires blev Växjös största band under 60-talet men har rötterna i Lammhult och dansorkestern Lars-Everts där Tryggve Ericson, Robin Svensson, Kenny Törnkvist och Tommy Törnkvist spelade. Repertoaren var schlager och den tidens traditionella dansmusik.

Då dragspelaren Lars och trumpetaren Evert i början av 1964 ryckte in i lumpen passade resten av bandet på att gå över till att spela popmusik. Lars och Evert återvände aldrig till sin orkester.

Namnet ändrades till The Crossfires, hämtat från en låt med Johnny & the Hurricanes, men dansorkestern Lars-Everts inbokade spelningar var tvungna att fullföljas. Det blev några logdanser med Fröken Fräken innan den engelska och amerikanska popmusiken helt införlivades. ”Hösten 1964 anmälde vi oss till Radions twistbandstävling”, säger Tryggve ”och då skrev bandets nykomling Kennert Andersson och jag I don´t know how.

Garvis orkester och Claes-Lennarths kom också till uppspelningen men deras musikstil kändes ”lite fel” så det blev The Crossfires som gick vidare och några veckor senare vann de distriktsfinalen i Katedralskolans aula inför 500 jublande ungdomar. Förväntansfulla reste grabbarna i The Crossfires upp till Göteborg men förlorade semifinalen mot The Tronics, som senare vann hela tävlingen. Framgången följdes upp av en skivinspelning i Arabyskolans aula. I brist på skivkontrakt ordnade man allt på egen hand och på det egna skivbolaget Scott. Lennart Schander kom med bandspelare och hjälpte till med inspelningen. Det tog hela natten. Sedan återstod gravering, pressning och tryckning av konvolut. Och lagom till julen 1965 var en EP, som idag på samlarmässor kostar över tusen kronor, färdig. Det var kö utanför Carlesons musikaffär innan öppningsdax. Något release-party hade The Crossfires aldrig. Tanken föresvävade ingen av medlemmarna i gruppen. Det kändes ändå stort att skivan för många ungdomar i Växjö blev årets julklapp. Låtarna på denna legendariska EP är Love potion number nine, Cathy´s clown, Kansas City och så den egna kompositionen I don´t know how.

The Crossfires fick gott om spelningar runt om i södra Sverige. De gjorde en veckolång turné uppåt Östergötland och 1966 bar det iväg ända till Mallorca och Barcelona. Spelningarna på spanska nattklubbar och grisfester var för researrangören Club 33. Nu hade Roger Rönning, från Nybrobandet Melvins, kommit med i gruppen. 1967 blev det i nytt framträdande i radion. Tävlingen hade nu bytt namn till Sveriges Radios popbandstävling med direktsändning i ”Opopoppa” från Skansen. Denna gång blev de besegrade av Blues Quality från Örebro. De sista åren av 60-talet existerade gruppen mer sporadiskt. Under en kortare tid framträdde de först som Aunt Arthurs Pink Pussycats och sedan Splains och musiken var då mer soulinfluerad. The Crossfires lade instrumenten på hyllan 1970, för att återförenas för en enda spelning 1999. Men gensvaret från publiken, som inte glömt bort hjältarna från 60-talet, och glädjen i att åter igen stå på scen blev en nystart för bandet. ”Idag spelar vi nog bättre än någonsin”, säger Tryggve ”och musiken från 60-talet håller för många nya generationer.”

av Leif Carlsson
(från antologin om musiken i Växjö ”Från Sigfridsmässa till The Ark”)

De första dansorkestrarna i början av 1900-talet, med vals, hambo och one-step på repertoaren, bildades ofta av blåsare från musikkårer. Dansbanor som en lördagskväll besöktes av flera hundra ungdomar hade börjat byggas. Nu räckte det inte längre med en ensam fiolspeleman, som tidigare var vanligt på logdanser och vid vägskäl.Snart kom danskapell med dragspel, gitarr, fiol och trummor.

Dans i olika former har en lång historia bakåt i tiden men det var först på 1920-talet som det började bli en folkrörelse och det var då regelrätta dansorkestrar gjorde entré på dansbanornas scener. Amerikanska jazzskivor hade kommit till Sverige och i radion kunde man ibland höra direktsändningar av engelska dansorkestrar från Savoy Hotel i London. Den moderna dansmusiken blev efterfrågad.

De nybildade dansorkestrarna köpte importerade tryckta orkesterarrangemang och kunde snart spela nästan som Fletcher Hendersons, Duke Ellingtons eller Jack Hyltons orkestrar. På dansbanorna i Kronobergs län spelade Kosta dansorkester, Lessebo dansorkester, Alvesta dansorkester och Henrys orkester från Alstermo som alla var populära i början av 1930-talet. Lennart Landhammar, basist och sångare i White Jackets Band berättar i en intervju att de nog var den första orkester från Växjö som spelade den nya amerikanska musiken. ”Jag sjöng Hoagy Carmichaels Star Dust med hjälp av en megafon och jag tror de flesta på dansgolvet kunde höra min röst”.

De lokala dansorkestrarna under 1940-talet hade inte bara de amerikanska jazzorkestrarna som förebilder utan också orkestrar från Stockholm som Thore Ehrlings, Lulle Ellbojs och Seymours. Många av de intervjuade musikerna från denna tid berättar också att de läste Orkesterjournalen regelbundet och lyssnade på Radio Luxembourgs sändningar.

Jazzen var ungdomens musik fram till början av 1960-talet, då popmusiken konkurrerade ut den. Men det fanns även dansorkestrar som nästan uteslutande spelade svensk schlager och det vi idag kallar gammaldans. Många dansbanor hade varken råd eller framför allt scenplats för en stor orkester med kanske 6-10 musiker. Orkestrar som Runes trio från Ingelstad och Sune Ehrlings från Nöttja blev flitigt anlitade. Gitarristen Harald Axelsson i Runes trio berättar att de i mitten av 1950-talet kunde ha över 150 spelningar per år. Yngve Stoors hawaiiorkester inspirerade också några att spela denna exotiska musik. Som exempel på detta kan nämnas Gerds från Virestad och Kalhoa från Vislanda.

Under 1960-talet försvann nästan alla orkestrar som spelade dansant jazzmusik. Elgitarrer och hammondorglar tog över och det räckte med en eller två blåsinstrument. Populära orkestrar som Berglunds och Combo Jumpers upplevdes som omoderna och publiken ville istället hellre dansa till Pelles elektrokvintett, Charles orkester, Leifs kvartett eller Thorleifs.

Dansbandens era hade nu så sakta kommit igång men det skulle dröja till början av 1970-talet innan landet svämmades över av dansband och skivförsäljningen tog fart. Under hela 1960-talet kunde en grupp på sin höjd få spela in en eller ett par singelskivor. Några orkestrar från Kronobergs län som fick chansen var Ingmar Nordströms, Acke Claséns, Garvis och Bigge Bolméhs.

Henrys Orkester från Alstermo
Orkestern började spela på dansbanor i närområdet på 1920-talet. Den bevarade kassaboken berättar att gaget för orkestern oftast var 50:- per kväll. Ibland lite lägre.

White Jackets Band från Växjö
Denna orkester var förmodligen den första från Växjö som spelade den amerikanska jazzinfluerade dansmusiken. Basisten och sångaren Lennart Landhammar blev medlem av White Jackets Band 1936 och fick de första åren sjunga genom en tratt.

Palais från Alstermo
En inspelning, troligen från Folkets Park i Nybro år 1940, finns bevarad. Trots den bristfälliga ljudupptagningen får vi en uppfattning om orkesterns repertoar, som innehöll både swingmusik och sjömansvalser.

Willys från Växjö
Willys orkester spelades 1952 in av Rune Persson, som då hade RP-studios i Växjö. En 78-varvs skiva graverades i några få exemplar. Rune Persson blev sedan ljudtekniker på skivbolaget Metronome, där han under drygt tjugofem år ”rattade ljudet” vid många numera klassiska jazz- och schlagerinspelningar.

Janne Zaars från Växjö
Basisten Janne (eg. Sven Bertil) Zaar fick en hel del spelningar med sin orkester i slutet av 1950-talet. Övriga medlemmar var Viking Gustafsson, Sten Roger Elmgren, Bruno Nilsson, Gunnar Svensson, Ove Andersson och Sven Schill. Sångerskan Anniki Tourismäki saknas tyvärr på denna bild.

Ingokvintetten från Vislanda
I början av 1960-talet förändrades dansmusiken. Jazzen försvann från dansbanorna. Istället kom dansorkestrar med instrument som elgitarr, elbas och hammondorgel.

Ingmar Nordströms från Växjö
Den 4 januari 1961 gick Ingmar Nordströms orkester in i Tonos studio i Köpenhamn och spelade in fyra låtar som gavs ut på skivbolaget Oktav. Fr.v. Lars von Vultée, Lars-Olof Johansson, Sven ”Kirre” Karlsson, Carl-Ivar Christoffersson, Steine Lindberg, Jan Sundquist, Lars ”Snaggen” Söderström och Ingmar Nordström.

Peeters från Älmeboda
Förutom The Crossfires var det bara Peeters av länets alla popband som fick spela in en skiva under 1960-talet. 1966 blev det en singel med Who can tell / I´ve got news for you.

Runes Trio från Ingelstad
Runes trio från byn Säljeryd, strax utanför Ingelstad, var en s.k. SLU-orkester som spelade på mindre dansbanor och logdanser runt om i södra Sverige. Gitarristen Harald Axelsson berättar i en intervju att det några år i mitten av 1950-talet kunde bli över 150 spelningar per år.

Jan-Inges från Hovmantorp
Jan-Inges från Hovmantorp hamnar i kategorin dansband, en genre som växte fram i början av 1970-talet. Nu fanns möjlighet att ge ut skivor, vilket gjorde att lokala orkestrar snabbt blev kända i hela Sverige. Jan-Inges gjorde två LP och några singlar. De typiska dansbandskläderna syddes av Ulla Johannson, som också anlitades av många andra dansband.

Damberts Orkester från Norrhult
Damberts orkester började redan på 1940-talet och fortsatte sedan, med olika sättningar, att spela under många år till dans runt om i Småland. Orkesterledaren och dragspelaren Sven Damberth är en av Växjös musikprofiler.

Charles från Klavreström
Charles orkester med vokalisten Violeth Petersson (nu Bergström). Övriga medlemmar var Ulf Bergström, Bo Svensson, Svend Rasmusen, Jan-Anders Rålin, Lars-Eric Hammarström, Jörgen Johansson. Foto från 1964. Charles orkester beundrades av de unga grabbarna som sedermera bildade Thorleifs.

Leif Bloms från Växjö
1956 började Leifs trio från Yxnanäs med bröderna Simon, Åke och Leif Blom. 1958 utökades trion med Gert Blom på trummor. Medlemmar har kommit och gått men bröderna Åke, Leif och Gert var med fram till den 29 december 1995 då Leif Bloms orkester gjorde sista spelningen. Då som ett av Sveriges populäraste dansband.

Thorleifs från Klavreström
Thorleifs har allt sedan starten 1962 sin hemvisst i Norrhult/Klavreström. De har flera gånger, i olika omröstningar, blivit utsedda till Sveriges bästa dansband. Thorleifs har legat överst på Svensktoppen flera gånger och sålt mer än fem miljoner skivor.

Mickys orkester från Kosta
Orkestern startade 1937 och spelade modern dansmusik. Samtliga musiker arbetade på glasbruket i Kosta. Grundare och kapellmästare var pianisten Gunnar ”Micke” Gustavsson. Mickys höll på till 1964 och medlemmarna kom att skifta. 1960 spelades orkestern in på en lackskiva, med hjälp av Ingvar och Rune Persson. Inspelningen har överförts till CD och finns att köpa på Smålands musikarkiv. Affischen på bilden har skänkts till arkivet av Leif Bergström, Klavreström. Han var pianist i Mickys från 1957 och fram till dess orkestern upphörde.

Hur började och utvecklades jazzen, popen, rocken och dansbanden i Kronobergs län? Vilka (med tiden) stora artister passerade eller tog sina första steg i karriären i denna del av Småland. Hur producerades, distribuerades och marknadsfördes musiken? Vilka scener fanns det och vilka var publiken?

Frågorna är många men dessbättre finns det svar. Smålands Musikarkivs populärmusikarkivarie emeritus, Leif Carlsson, har tillsammans med Hans Altbark, tidigare vid Sveriges Radio, givit ut den innehållsrika boken Tusen och en natt. Nöjesliv i Kronobergs län under 100 år. Den finns i webbutiken.

Altbark och Carlsson har även gjort en digital fortsättning, Tusen och en natt. Del 2, där de gräver vidare i den regionala nöjeshistorien.