Populärmusik – digitalt tillgänglig

• Populärmusikarkivet

De första dansorkestrarna i början av 1900-talet, med vals, hambo och one-step på repertoaren, bildades ofta av blåsare från musikkårer. Dansbanor som en lördagskväll besöktes av flera hundra ungdomar hade börjat byggas. Nu räckte det inte längre med en ensam fiolspeleman, som tidigare var vanligt på logdanser och vid vägskäl.Snart kom danskapell med dragspel, gitarr, fiol och trummor.

Dans i olika former har en lång historia bakåt i tiden men det var först på 1920-talet som det började bli en folkrörelse och det var då regelrätta dansorkestrar gjorde entré på dansbanornas scener. Amerikanska jazzskivor hade kommit till Sverige och i radion kunde man ibland höra direktsändningar av engelska dansorkestrar från Savoy Hotel i London. Den moderna dansmusiken blev efterfrågad.

De nybildade dansorkestrarna köpte importerade tryckta orkesterarrangemang och kunde snart spela nästan som Fletcher Hendersons, Duke Ellingtons eller Jack Hyltons orkestrar. På dansbanorna i Kronobergs län spelade Kosta dansorkester, Lessebo dansorkester, Alvesta dansorkester och Henrys orkester från Alstermo som alla var populära i början av 1930-talet. Lennart Landhammar, basist och sångare i White Jackets Band berättar i en intervju att de nog var den första orkester från Växjö som spelade den nya amerikanska musiken. ”Jag sjöng Hoagy Carmichaels Star Dust med hjälp av en megafon och jag tror de flesta på dansgolvet kunde höra min röst”.

De lokala dansorkestrarna under 1940-talet hade inte bara de amerikanska jazzorkestrarna som förebilder utan också orkestrar från Stockholm som Thore Ehrlings, Lulle Ellbojs och Seymours. Många av de intervjuade musikerna från denna tid berättar också att de läste Orkesterjournalen regelbundet och lyssnade på Radio Luxembourgs sändningar.

Jazzen var ungdomens musik fram till början av 1960-talet, då popmusiken konkurrerade ut den. Men det fanns även dansorkestrar som nästan uteslutande spelade svensk schlager och det vi idag kallar gammaldans. Många dansbanor hade varken råd eller framför allt scenplats för en stor orkester med kanske 6-10 musiker. Orkestrar som Runes trio från Ingelstad och Sune Ehrlings från Nöttja blev flitigt anlitade. Gitarristen Harald Axelsson i Runes trio berättar att de i mitten av 1950-talet kunde ha över 150 spelningar per år. Yngve Stoors hawaiiorkester inspirerade också några att spela denna exotiska musik. Som exempel på detta kan nämnas Gerds från Virestad och Kalhoa från Vislanda.

Under 1960-talet försvann nästan alla orkestrar som spelade dansant jazzmusik. Elgitarrer och hammondorglar tog över och det räckte med en eller två blåsinstrument. Populära orkestrar som Berglunds och Combo Jumpers upplevdes som omoderna och publiken ville istället hellre dansa till Pelles elektrokvintett, Charles orkester, Leifs kvartett eller Thorleifs.

Dansbandens era hade nu så sakta kommit igång men det skulle dröja till början av 1970-talet innan landet svämmades över av dansband och skivförsäljningen tog fart. Under hela 1960-talet kunde en grupp på sin höjd få spela in en eller ett par singelskivor. Några orkestrar från Kronobergs län som fick chansen var Ingmar Nordströms, Acke Claséns, Garvis och Bigge Bolméhs.

Henrys Orkester från Alstermo
Orkestern började spela på dansbanor i närområdet på 1920-talet. Den bevarade kassaboken berättar att gaget för orkestern oftast var 50:- per kväll. Ibland lite lägre.

White Jackets Band från Växjö
Denna orkester var förmodligen den första från Växjö som spelade den amerikanska jazzinfluerade dansmusiken. Basisten och sångaren Lennart Landhammar blev medlem av White Jackets Band 1936 och fick de första åren sjunga genom en tratt.

Palais från Alstermo
En inspelning, troligen från Folkets Park i Nybro år 1940, finns bevarad. Trots den bristfälliga ljudupptagningen får vi en uppfattning om orkesterns repertoar, som innehöll både swingmusik och sjömansvalser.

Willys från Växjö
Willys orkester spelades 1952 in av Rune Persson, som då hade RP-studios i Växjö. En 78-varvs skiva graverades i några få exemplar. Rune Persson blev sedan ljudtekniker på skivbolaget Metronome, där han under drygt tjugofem år ”rattade ljudet” vid många numera klassiska jazz- och schlagerinspelningar.

Janne Zaars från Växjö
Basisten Janne (eg. Sven Bertil) Zaar fick en hel del spelningar med sin orkester i slutet av 1950-talet. Övriga medlemmar var Viking Gustafsson, Sten Roger Elmgren, Bruno Nilsson, Gunnar Svensson, Ove Andersson och Sven Schill. Sångerskan Anniki Tourismäki saknas tyvärr på denna bild.

Ingokvintetten från Vislanda
I början av 1960-talet förändrades dansmusiken. Jazzen försvann från dansbanorna. Istället kom dansorkestrar med instrument som elgitarr, elbas och hammondorgel.

Ingmar Nordströms från Växjö
Den 4 januari 1961 gick Ingmar Nordströms orkester in i Tonos studio i Köpenhamn och spelade in fyra låtar som gavs ut på skivbolaget Oktav. Fr.v. Lars von Vultée, Lars-Olof Johansson, Sven ”Kirre” Karlsson, Carl-Ivar Christoffersson, Steine Lindberg, Jan Sundquist, Lars ”Snaggen” Söderström och Ingmar Nordström.

Peeters från Älmeboda
Förutom The Crossfires var det bara Peeters av länets alla popband som fick spela in en skiva under 1960-talet. 1966 blev det en singel med Who can tell / I´ve got news for you.

Runes Trio från Ingelstad
Runes trio från byn Säljeryd, strax utanför Ingelstad, var en s.k. SLU-orkester som spelade på mindre dansbanor och logdanser runt om i södra Sverige. Gitarristen Harald Axelsson berättar i en intervju att det några år i mitten av 1950-talet kunde bli över 150 spelningar per år.

Jan-Inges från Hovmantorp
Jan-Inges från Hovmantorp hamnar i kategorin dansband, en genre som växte fram i början av 1970-talet. Nu fanns möjlighet att ge ut skivor, vilket gjorde att lokala orkestrar snabbt blev kända i hela Sverige. Jan-Inges gjorde två LP och några singlar. De typiska dansbandskläderna syddes av Ulla Johannson, som också anlitades av många andra dansband.

Damberts Orkester från Norrhult
Damberts orkester började redan på 1940-talet och fortsatte sedan, med olika sättningar, att spela under många år till dans runt om i Småland. Orkesterledaren och dragspelaren Sven Damberth är en av Växjös musikprofiler.

Charles från Klavreström
Charles orkester med vokalisten Violeth Petersson (nu Bergström). Övriga medlemmar var Ulf Bergström, Bo Svensson, Svend Rasmusen, Jan-Anders Rålin, Lars-Eric Hammarström, Jörgen Johansson. Foto från 1964. Charles orkester beundrades av de unga grabbarna som sedermera bildade Thorleifs.

Leif Bloms från Växjö
1956 började Leifs trio från Yxnanäs med bröderna Simon, Åke och Leif Blom. 1958 utökades trion med Gert Blom på trummor. Medlemmar har kommit och gått men bröderna Åke, Leif och Gert var med fram till den 29 december 1995 då Leif Bloms orkester gjorde sista spelningen. Då som ett av Sveriges populäraste dansband.

Thorleifs från Klavreström
Thorleifs har allt sedan starten 1962 sin hemvisst i Norrhult/Klavreström. De har flera gånger, i olika omröstningar, blivit utsedda till Sveriges bästa dansband. Thorleifs har legat överst på Svensktoppen flera gånger och sålt mer än fem miljoner skivor.

Mickys orkester från Kosta
Orkestern startade 1937 och spelade modern dansmusik. Samtliga musiker arbetade på glasbruket i Kosta. Grundare och kapellmästare var pianisten Gunnar ”Micke” Gustavsson. Mickys höll på till 1964 och medlemmarna kom att skifta. 1960 spelades orkestern in på en lackskiva, med hjälp av Ingvar och Rune Persson. Inspelningen har överförts till CD och finns att köpa på Smålands musikarkiv. Affischen på bilden har skänkts till arkivet av Leif Bergström, Klavreström. Han var pianist i Mickys från 1957 och fram till dess orkestern upphörde.

Hur många dansbanor har det funnits i Kronobergs län och hur många finns kvar idag? Svaret på frågan har jag inte men många finns dokumenterade i arkivet. Ibland har intervjuer gjorts i skogar där naturen återtagit allt som en gång varit en livligt frekventerad dansbana. Intervjuerna har varit med personer som har egna minnen eller så kan de kanske förmedla föräldrarnas berättelser.

Bland de äldsta dokumenterade dansbanorna kan nämnas Veramåla dansbana i Linneryd där granarna idag växer höga. Vilka som spelade är höljt i historiens dunkel men ungdomar i närliggande byar kom gående i klungor eller tog sig till dansen med hjälp av cyklar. Många intervjuade har berättat att ”vägen till och från dansbanorna var ibland nästan lika rolig som själva dansen”.

Av Ekenäs strax utanför Åseda återstår bara en syrénhäck som planterades ”för att de närboende skulle slippa se eländet” och allt som finns kvar av Hängnarna i Värends Nöbbele är idag bara några rester av en stenfot. Under 1930-talet kunde flera hundra ungdomar samlas där en lördagskväll. Tidningsannonser berättar om vilka lokala orkestrar som spelade till dansen och varje sommar brukade ett s k zigenarkapell stå för en av danskvällarna. Stora anläggningar som Folkparkerna i Tingsryd, Vislanda och Alvesta är helt borta. Där uppträdde en gång i tiden kända artister som Gösta ”Snoddas” Nordgren, Little Gerhard och Ertha Kitt.

Här hittar du en karta med dansbanorna i Kronobergs län som vi hittills har kännedom om att de finns eller har funnits.

Antalet intervjuer närmar sig 300 och längden på dessa varierar mellan 30 min och 5 timmar. Den genomsnittliga längden är 60-70 min. De första åren spelades intervjuerna in på mini-disc för att sedan brännas över och förvaras på CD. Under våren 2010 har dessa intervjuer förts över till hårddisk. Sedan 2008 används Handy-recorder för intervjuarbetet, varefter inspelningarna hamnade på CD. Osäkerheten att inte längre ha back-up på mini-disc har medfört att rutinen nu är att nygjorda intervjuer genast läggs på hårddisk.

Lars-Åke Hult berättar för Leif Carlsson, sommaren 2006
”Jag var med i Willys orkester och vi spelade i slutet av 1940-talet i hela Småland. Rune Persson som då hade RP-studios här i Växjö gjorde en inspelning med oss i Läroverkets aula. Det var inte så vanligt på den tiden att lokala orkestrar blev inspelade”.

Viking Fransson, Linneryd, intervjuades 2007
”Här låg Veramåla dansbana men idag finns inget kvar. Det var ungdomar i byarna runt om som dansade här på lördagskvällarna. Dansbanan försvann nog på 1930-talet”

Tidningsklipp
Denna avdelning omfattar originalklipp, papperskopior och digitalkopior. Det totala antalet digitala kopior är drygt 40 000 och omspänner nästan 100 år av det lokala nöjeslivet. De äldsta är från tidningen Växjöbladet 1915. Merparten av kommer från tidningarna Kronobergaren och Smålandsposten. En mindre del av materialet har lagts in i databasen. Originalklippen och papperskopiorna utgör åtskilliga tusen och en del av dessa finns i databasen. Förutom material som inkommit i samband med intervjuer kan nämnas Curt Gustafssons stora jazzsamling och Bertil Nybergs klipp rörande orkestrar och dansbanor.

Foton
Idag finns ca 300 kopior i A4-storlek. Fotografierna i denna samling har lånats in i samband med intervjuer, för att kopieras och sedan återlämnas. Bilden till höger visar Yvonne Wennberg då hon sjunger och spelar dragspel vid en sommarfest som hölls i Sandvik, Linneryd, troligen 1957. Från detta tillfälle finns också två fotografier där hon ackompanjeras av den då nybildade Leifs trio. Några år senare bytte de namn till Leif Bloms orkester och blev ett av Sveriges populäraste dansband. Under länken orkestrar finns några fotografier från samlingen.

Affischer
Eftersom affischer sällan ansetts värda att bevaras har miljontals rivits ner och kastats. Trots detta finns många kvar som berättar om orkestrar, artister och nöjesställen som kanske annars varit bortglömda. Musikarkivet har fått ett antal affischer från Föreningen Jazz i Växjö och lokala dansorkestrar. Då Lindströms tryckeri i Åseda upphörde delades bevarade affischer upp mellan hembygdsföreningar i trakten. Braås hembygdsförening donerade sin samling till musikarkivet. De övriga har digitalt fotograferats. Kameran har också varit till hjälp då de uppklistrade affischerna som finns bakom scenen i Åseda Folkets Park dokumenterats.

Gästböcker
Alla folkparker hade gästbok där artister skrev en hälsning som tack för besöket. Många tog sig också tid med att rita ett roligt självporträtt eller skriva några uppskattande rader. Någon gång kunde också en elak kommentar komma med som den gången Jan Johansson anmärkte på det undermåliga pianot han tvingades till att spela på. Gästböcker från Folkparkerna i Alvesta och Växjö, samt Folkets Hus i Klavreström finns som kopior på Smålands musikarkiv.

Vinylskivor
Avdelningen ”Kronobergsvinyl” innehåller både singlar, EP och LP-skivor. Under 1960-talet fick några dansorkestrar, som Bigge Bolméhs, Bob Stevens och Jan-Inges, chansen att ge ut singelskivor. Decenniet senare blev ”det gyllene årtiondet” för dansband då många spelade in åtminstone en LP. För orkestrar som Thorleifs, Leif-Bloms och Ingmar Nordströms blev det starten för en omfattande utgivning. Musikarkivets samling har byggts upp tack vare skivmässor, loppisbesök och gåvor.

Fältinspelningar
Under denna rubrik finns inspelningar som inte blivit kommersiellt utgivna. Rune Persson gjorde i slutet av 1940-talet och några år framåt upptagningar med trådspelare av lokala orkestrar och graverade sedan ett fåtal exemplar av varje inspelning. Verksamheten gick under namnet R-P Studios. Antalet skivor översteg sällan antalet medlemmar i orkestern. Då Rune flyttat till Stockholm fortsatte brodern Ingvar att med hjälp av rullbandspelare spela in orkestrar under hela 1950-talet. Inspelningarna graverades sedan av Rune, men fortfarande i samma antal. Tack vare bröderna finns musik av orkestrar som Benny Conn, Berglunds, Combo Jumpers, Ingvars och Janne Zaars bevarad. Skivorna finns idag i privat ägo men har lånats in till arkivet och digitaliserats. Till kategorin fältinspelningar förs också bandupptagningar som gjorts vid dansbanor. Ett exempel på detta är Sune Ehrlings från Ljungby och inte minst Flamingoorkestern från Växjö som under 1960-talet spelades in ett flertal gånger. Dessa inspelningar låter oss höra hur det kunde låta ”en helt vanlig kväll i Parken”. Musikarkivet gör också egna fältinspelningar, som då Lasses orkester från Visland, verksamma i början av 1950-talet, gjorde en nostalgispelning hösten 2008. Avdelningen fältinspelningar utgör en betydande del av populärmusiksamlingen.

Noter
Repertoaren för orkestrar verksamma före 1970-talet bestod oftast av populära melodier, där noter med färdiga sk b-arrangemang köptes eller någon ”plankade” av från grammofon eller radio. I några fall anlitades arrangörer som skrev specialarrangemang. Det är först med dansbanden på 1970-talet som det blev vanligt med originalmusik på dansbanorna. Några orkestrar, som Dambergs från Norrhult, har donerat noter till arkivet. Dessutom finns ett stort antal notblad med både svenska och utländska melodier.

Anteckningsböcker och dokument
I samband med intervjuer plockas ofta material av olika slag fram. Lennart Landhammar, som under många år var basist och sångare i White Jackets Band från Växjö, hade kvar en anteckningsbok som upptog samtliga spelningar, från starten i början av 1930-talet. I en annan bok hade han för hand skrivet texten till alla sånger han framförde, till början med hjälp av megafon. Många intervjuade har också dokument som berättar om t.ex. instrumentinköp, orkesterkläder, gager och kontakter med skivbolag.

Föremål
Bland arkivets föremål finns en skjorta som en av medlemmarna i dansbandet Ginnys använde, några dansbiljetter av betydligt äldre årgång, en låda Thorleifs-merch, med mera. Insamling av föremål hör inte till arkivets främsta mål, men om det dyker upp någonting som har tydlig Kronobergsanknytning, så tar vi gärna upp det i våra samlingar!

Ny musik
Även om orkestrar och dansbanor före 1970 prioriterats i något högre utsträckning, beroende på att kunskap och material från denna tid löper störst risk att försvinna, dokumenteras även det ”moderna” nöjeslivet. Lokalpressen bevakas dagligen och nyutgivna skivor kommer till arkivet. Bilden visar några skivor som inte har så många år på nacken men med tanke på musikvärldens föränderlighet är de redan historiska. Det samma kan sägas om The Arks och Charlotte Perrellis framgångsrika deltagande i Melodifestivalen. Musikarkivet har därför två välfyllda kartonger med tidningsklipp och reklammaterial som intresserade forskare kan ta del av.

Alexander Andreassen läste programmet för kulturledare vid Linnéuniversitetet. Eftersom huvudinriktningen var musikvetenskap föll det sig naturligt för honom att inför sitt praktikarbete kontakta Smålands Musikarkiv. Här fick han som uppgift att dokumentera den aktuella lokala musikscenen i Växjö. Alexanders arbete är ett viktigt komplement till dokumentationen med foton och inspelade intervjuer, som tidigare huvudsakligen varit inriktad på åren 1920-1980.

Den unga musikscenen i Växjö – kamratskap, hopp och tvivel (pdf)

Flera faktorer bidrar till att jazzen frodats så gott i Växjö. Här har funnits ett flertal bra lokaler lämpade för modern dans, många dansbanor för evenemang sommartid, konsertsalar av olika slag och restauranger och källarutrymmen för jazzklubbsverksamhet.

Föreningar och klubbar, men även enskilda personer, har villigt ställt upp som arrangörer för jazzarrangemang. Tillgången på kompetenta musiker har varit god, mycket tack vare regementet i 11 i Växjö och dess eminenta musikkår, Kronobergarna, men också stadens satsning på bra musikskolor. Kronobergarna anses förresten ha gjort den första jazzinspelningen i Sverige. Ett kuriosum enbart kanske, men en fonografrulle finns bevarad med en upptagning från Trädgårdsföreningen i Göteborg, där musikkåren spelade sommaren 1899. Melodin är At a Georgia camp meeting, ett starkt synkoperat stycke ragtimemusik, komponerat bara ett par år tidigare.

Zåkes

Det gick bara ett halvår mellan The Beatles första skivinspelning och presentationen av Växjös första rockband. Smålandsposten skriver den 17 december 1962 att ”Musikerförbundets Kurt Rundgren var i fredags nere på ungdomsgården och föreföll nöjd med de unga grabbarnas framåtanda och rytmkänsla.” Gruppen som spelade var Zåkes.

”Vi hette Åkes i början”, säger Leif Jalkeskog (då Nilsson) ”men vi tyckte det var roligare med ett z i början.” Att denna bokstav sedan skulle annekteras av dansbanden på 70-talet hade man ingen aning om. Sättningen var trummor, elbas, saxofon och två elgitarrer. För att åka till spelningarna anlitades taxi i Bergsnäs och repertoaren räckte till halva kvällen, sedan var det att ta det från början igen.

Många upplevde kanske Zåkes som en fortsättning på rock´n rollen men gruppen med Sven Göthberg, Rolf Göthberg, Bosse Lindström, Leif Nilsson och Åke Jonsson måste ändå räknas till tiden som skulle komma. Att ny musik var på gång märkte nog också de tvåhundra växjöungdomar som en lördag i oktober samma år satt i läroverkets aula för att med hjälp av mentometerknappar rösta fram Tio-i-topplistan. Den amerikanska popgruppen The Beach Boys kom i Växjö på andra plats och att juryhalvan i Stockholm hade samma åsikt var ju ett bevis på att man hängde med.

The Sheltons

Det blev helt plötsligt så mycket pop att både Charles orkester, från Klavreström, och stadens stolthet Ingmar Nordströms annonserades i tidningarna som popband. Populära var de men inte några popband per definition. Det var däremot The Sheltons som bestod av Bosse Lindström och Leif Nilsson (från upplösta Zåkes) som tillsammans med Anders Pettersson och Conny Brinkestam bildade Växjös första ”riktiga” popband.

Efter att ett år övat in de rätta rytmerna var man sommaren 1964 redo att möta publiken på ungdomsgården och där spela upp till dans. Ungdomarna dansade bugg och foxtrot. Men det största i gruppens karriär var spelningarna i Finland. Turnén lades upp av finländaren Raino Mulli, som då bodde i Rottne men enligt rykte spelat in några skivor i sitt hemland.

Pop hade börjat spelas i finsk radio. Ungdomarna drogs snabbt till den nya musiken men det var ont om konserter. Affischer basunerade nu ut världsartister, nästan lika berömda som The Beatles. The Sheltons blev mottagna som ett stort popband, publiken skrek och autografer skrevs i mängder. Under två veckor spelade gruppen i södra Finland och långt bort mot ryska gränsen.

Konsertavdelningen startade alltid med A hard day´s night som ofta strulade i öppningsackordet, utan att publiken tänkte på det. Sedan blev det dans. Raino tog hand om mikrofonen och det blev nästan bara traditionell finsk tango. ”Det var väl inget vi egentligen tyckte om att spela”, säger Leif och skrattar ”men vi fick ju rätt bra betalt.”

The Sheltons hade många fans hemma i Växjö men de kom aldrig in på den viktiga Tio-i-topplistan. Orsaken till detta var att man inte spelade in någon skiva. Drömmen fanns men att som ett lokalt popband från Kronobergs län få den chansen var näst intill omöjlig. Hep Stars, Tages, Shanes, Ola & the Janglers och alla de andra, från framför allt storstadsregionerna, fick många storsäljare och listettor under den svenska popens gyllene årtionde. Kronobergs län fick bara Peeters från Älmeboda 1966, med en singelskiva som nådde förtesten till Tio-i-topp. Och så The Crossfires året innan med en EP inspelad i Arabyskolans aula.

The Crossfires

The Crossfires blev Växjös största band under 60-talet men har rötterna i Lammhult och dansorkestern Lars-Everts där Tryggve Ericson, Robin Svensson, Kenny Törnkvist och Tommy Törnkvist spelade. Repertoaren var schlager och den tidens traditionella dansmusik.

Då dragspelaren Lars och trumpetaren Evert i början av 1964 ryckte in i lumpen passade resten av bandet på att gå över till att spela popmusik. Lars och Evert återvände aldrig till sin orkester.

Namnet ändrades till The Crossfires, hämtat från en låt med Johnny & the Hurricanes, men dansorkestern Lars-Everts inbokade spelningar var tvungna att fullföljas. Det blev några logdanser med Fröken Fräken innan den engelska och amerikanska popmusiken helt införlivades. ”Hösten 1964 anmälde vi oss till Radions twistbandstävling”, säger Tryggve ”och då skrev bandets nykomling Kennert Andersson och jag I don´t know how.

Garvis orkester och Claes-Lennarths kom också till uppspelningen men deras musikstil kändes ”lite fel” så det blev The Crossfires som gick vidare och några veckor senare vann de distriktsfinalen i Katedralskolans aula inför 500 jublande ungdomar. Förväntansfulla reste grabbarna i The Crossfires upp till Göteborg men förlorade semifinalen mot The Tronics, som senare vann hela tävlingen. Framgången följdes upp av en skivinspelning i Arabyskolans aula. I brist på skivkontrakt ordnade man allt på egen hand och på det egna skivbolaget Scott. Lennart Schander kom med bandspelare och hjälpte till med inspelningen. Det tog hela natten. Sedan återstod gravering, pressning och tryckning av konvolut. Och lagom till julen 1965 var en EP, som idag på samlarmässor kostar över tusen kronor, färdig. Det var kö utanför Carlesons musikaffär innan öppningsdax. Något release-party hade The Crossfires aldrig. Tanken föresvävade ingen av medlemmarna i gruppen. Det kändes ändå stort att skivan för många ungdomar i Växjö blev årets julklapp. Låtarna på denna legendariska EP är Love potion number nine, Cathy´s clown, Kansas City och så den egna kompositionen I don´t know how.

The Crossfires fick gott om spelningar runt om i södra Sverige. De gjorde en veckolång turné uppåt Östergötland och 1966 bar det iväg ända till Mallorca och Barcelona. Spelningarna på spanska nattklubbar och grisfester var för researrangören Club 33. Nu hade Roger Rönning, från Nybrobandet Melvins, kommit med i gruppen. 1967 blev det i nytt framträdande i radion. Tävlingen hade nu bytt namn till Sveriges Radios popbandstävling med direktsändning i ”Opopoppa” från Skansen. Denna gång blev de besegrade av Blues Quality från Örebro. De sista åren av 60-talet existerade gruppen mer sporadiskt. Under en kortare tid framträdde de först som Aunt Arthurs Pink Pussycats och sedan Splains och musiken var då mer soulinfluerad. The Crossfires lade instrumenten på hyllan 1970, för att återförenas för en enda spelning 1999. Men gensvaret från publiken, som inte glömt bort hjältarna från 60-talet, och glädjen i att åter igen stå på scen blev en nystart för bandet. ”Idag spelar vi nog bättre än någonsin”, säger Tryggve ”och musiken från 60-talet håller för många nya generationer.”

av Leif Carlsson
(från antologin om musiken i Växjö ”Från Sigfridsmässa till The Ark”)

Framgångarna för det så kallade Växjösoundet gjorde att det började viskas om att Växjö skulle kunna bli nästa Popstad. Sedan 1995 hade Sveriges Radio P3 varje år utsett en Popstad som en utmärkelse till en stad med en livaktig musikscen. På hösten 2002 blev det klart att Växjö blev Popstad 2003. I motiveringen stod det bland annat att det i Växjö fanns ett engagerat musikliv med en livaktig och livskraftig popmusikscen, där konserter ordnades av Kulturföreningen Kristina och i Uffes källare, och det fanns ett ”brett och myllrande demobandsutbud i kölvattnet till nationellt uppmärksammade Växjöartister som The Mo, Melody Club och The Ark”.

Även om det höjdes röster om att banden som gett Växjö Popstad 2003 inte bott här på ganska många år, och att en del tyckte det kostade för mycket för Växjö kommun att arrangera Popstad, var det mestadels stolthet i staden efter utnämningen. Grunden till bandens framgångar hade ju lagts i Växjö. Dessutom hade nya spelställen uppstått. Efter Elvagårdens nedläggning hade Kulturföreningen Kristina framför allt gått över till att arrangera i den gamla biografen Palladium och även i konserthuset och konserthuskällaren. Men ett ställe där det var konsert varje helg saknades, tills Lokal Bar öppnades i PM:s gamla lokaler i Dockanhuset. Lokal Bar var en restaurang men också en livescen för många svenska och även utländska band. Här varvades gig med Low Season Combo och Christopher Dominique Quartet med Olle Ljungström och The Concretes, och på bakgården spelade Latin Kings och Petter på sommaren.

Inför Popstadshelgen nosades det efter ”nästa Ark, Mo eller Melody Club” Det unga skramliga indiepopbandet Esther fick en helsida i DN inför en spelning på Debaser i Stockholm i januari 2003. I några veckor var hypen total och under själva Popstadshelgen hade den sin topp, då kön till demoscenen där Esther skulle spela ringlade sig flera hundra meter lång. På själva spelningen sniffade skivbolagsrepresentanter i luften, men det blev inget skrivet den gången. Esther spelar fortfarande tillsammans även om det stora genombrottet har uteblivit. De gav ut en skiva 2008 och har en ny på gång 2009. Bandet består av Fredrik Brosell, Markus Magnusson, Per Johansson, David Svahn och Claes Fredholm.

Hur började och utvecklades jazzen, popen, rocken och dansbanden i Kronobergs län? Vilka (med tiden) stora artister passerade eller tog sina första steg i karriären i denna del av Småland. Hur producerades, distribuerades och marknadsfördes musiken? Vilka scener fanns det och vilka var publiken?

Frågorna är många men dessbättre finns det svar. Smålands Musikarkivs populärmusikarkivarie emeritus, Leif Carlsson, har tillsammans med Hans Altbark, tidigare vid Sveriges Radio, givit ut den innehållsrika boken Tusen och en natt. Nöjesliv i Kronobergs län under 100 år. Den finns i webbutiken.

Altbark och Carlsson har även gjort en digital fortsättning, Tusen och en natt. Del 2, där de gräver vidare i den regionala nöjeshistorien.