Zåkes
Det gick bara ett halvår mellan The Beatles första skivinspelning och presentationen av Växjös första rockband. Smålandsposten skriver den 17 december 1962 att ”Musikerförbundets Kurt Rundgren var i fredags nere på ungdomsgården och föreföll nöjd med de unga grabbarnas framåtanda och rytmkänsla.” Gruppen som spelade var Zåkes.
”Vi hette Åkes i början”, säger Leif Jalkeskog (då Nilsson) ”men vi tyckte det var roligare med ett z i början.” Att denna bokstav sedan skulle annekteras av dansbanden på 70-talet hade man ingen aning om. Sättningen var trummor, elbas, saxofon och två elgitarrer. För att åka till spelningarna anlitades taxi i Bergsnäs och repertoaren räckte till halva kvällen, sedan var det att ta det från början igen.
Många upplevde kanske Zåkes som en fortsättning på rock´n rollen men gruppen med Sven Göthberg, Rolf Göthberg, Bosse Lindström, Leif Nilsson och Åke Jonsson måste ändå räknas till tiden som skulle komma. Att ny musik var på gång märkte nog också de tvåhundra växjöungdomar som en lördag i oktober samma år satt i läroverkets aula för att med hjälp av mentometerknappar rösta fram Tio-i-topplistan. Den amerikanska popgruppen The Beach Boys kom i Växjö på andra plats och att juryhalvan i Stockholm hade samma åsikt var ju ett bevis på att man hängde med.
The Sheltons
Det blev helt plötsligt så mycket pop att både Charles orkester, från Klavreström, och stadens stolthet Ingmar Nordströms annonserades i tidningarna som popband. Populära var de men inte några popband per definition. Det var däremot The Sheltons som bestod av Bosse Lindström och Leif Nilsson (från upplösta Zåkes) som tillsammans med Anders Pettersson och Conny Brinkestam bildade Växjös första ”riktiga” popband.
Efter att ett år övat in de rätta rytmerna var man sommaren 1964 redo att möta publiken på ungdomsgården och där spela upp till dans. Ungdomarna dansade bugg och foxtrot. Men det största i gruppens karriär var spelningarna i Finland. Turnén lades upp av finländaren Raino Mulli, som då bodde i Rottne men enligt rykte spelat in några skivor i sitt hemland.
Pop hade börjat spelas i finsk radio. Ungdomarna drogs snabbt till den nya musiken men det var ont om konserter. Affischer basunerade nu ut världsartister, nästan lika berömda som The Beatles. The Sheltons blev mottagna som ett stort popband, publiken skrek och autografer skrevs i mängder. Under två veckor spelade gruppen i södra Finland och långt bort mot ryska gränsen.
Konsertavdelningen startade alltid med A hard day´s night som ofta strulade i öppningsackordet, utan att publiken tänkte på det. Sedan blev det dans. Raino tog hand om mikrofonen och det blev nästan bara traditionell finsk tango. ”Det var väl inget vi egentligen tyckte om att spela”, säger Leif och skrattar ”men vi fick ju rätt bra betalt.”
The Sheltons hade många fans hemma i Växjö men de kom aldrig in på den viktiga Tio-i-topplistan. Orsaken till detta var att man inte spelade in någon skiva. Drömmen fanns men att som ett lokalt popband från Kronobergs län få den chansen var näst intill omöjlig. Hep Stars, Tages, Shanes, Ola & the Janglers och alla de andra, från framför allt storstadsregionerna, fick många storsäljare och listettor under den svenska popens gyllene årtionde. Kronobergs län fick bara Peeters från Älmeboda 1966, med en singelskiva som nådde förtesten till Tio-i-topp. Och så The Crossfires året innan med en EP inspelad i Arabyskolans aula.
