Magnus Gustafsson beskriver sitt första möte med Axel Sjölander
En gråmulen marsdag fick jag ett samtal från Visarkivet. De ville att jag skulle åka till en gammal fiolgubbe utanför Tingsryd.
Vintern ville inte släppa taget. Snöbyar. Jag satt i min gamla Saab och körde på slingriga och slaskiga Vägar mot Yttre Källehult. De mörka granarna vajade som urtida jättar. Blötsnön rasade av grenarna. I höjd med avtagsvägen till Grönadal fastnade bilen i en snödriva och kanade ner i diket. Jag var på väg till spelmannen Axel Sjölander. Bortsett från några inspelningsförsök på 1950-talet och en viss lokal berömmelse var han fortfarande okänd för den breda spelmansrörelsen. Jag själv hade ytterst vaga uppfattningar om vad som väntade mig. Kanske ett rutinbesök i den långa raden av de dokumentationer, som hade uppfyllt min vardag under fjolårets sommar. Väskan vari alla fall packad med de sedvanliga attributen – en gammal Nagra-bandspelare, band, tomspolar, kamera, notpapper och penna, samt ett litet anteckningsblock. Naturligtvis var fiollådan med också. Ifall, ifall…man visste ju aldrig. Ett verkligt musikmöte kunde ju infinna sig, långt bortom det sedvanliga dokumenterandet.
Fördömda snö! Jag insåg att det till och med var omöjligt för en Saab att ta sig ur denna belägenhet. Jag steg ur och stirrade fånigt på bilen. Funderade ett ögonblick på att omedelbart försöka få tag i en traktor, men insåg i samma ögonblick att jag måste befinna mig ganska nära mitt resmål. Kanske fanns där hjälp att få? Bilen fick stå kvar i snödrivan. Den stod i alla fall inte i vägen för de fåtaliga fordon som möjligtvis kunde tänkas passera här. Jag packade ur mina saker och började plumsa i blötsnön på den lilla byvägen. Det mörknade. Och lika mörkt var det i många av de små gårdar jag passerade. Var vad det nu han skulle bo? Genom byn och sen vidare på en liten väg, inte mycket större än en stig. Sen skulle huset ligga där, i en glänta till vänster.
När jag lämnade byn var det nästan nermörkt. Vinden tog i och de stora svarta granarna vajade oroväckande. Samtidigt tilltog snöfallet. Jag plumsade vidare tills jag plötsligt förnam ett märkligt ljud. Det tycktes komma inifrån skogen. Jag stannade och lyssnade. Vinden ruskade om granarna. De stora blöta snöflingorna slog ner med små tapplande ljud på min täckjacka. Men detta var något annat. Plötsligt hördes det igen och i samma ögonblick upptäckte jag den lilla stugan i gläntan. Ett svagt ljus fladdrade i fönstret. Vinden hade packat snön i stora drivor på det lilla tunet framför huset. Jag närmade mig med stora kliv. Plötsligt hörde jag det igen. Fiolmusik blandat med vindbrus. Jämna dova ljud fortplantade sig ut i det fria och avslöjade ett rytmiskt stampande mot stugans golv. Gubben satt och spelade! En känsla av overklighet grep tag i mig. En sorts föraning om vad som väntade. Att det här inte var fråga om ett vardagligt rutinbesök. Att denna dag, detta tillfälle, detta möte, skulle komma att få stor betydelse för framtiden.
Jag bankade på den lilla dörren med frusna fingrar. Inget svar. Musiken inifrån stugan fortsatte oavbrutet. Bankandet upprepades, fast hårdare och mera bestämt. Musiken fortgick. Ett tredje försök. Ingen reaktion. Med en rutinmässigt ursäktande fras på mina läppar öppnade jag ytterdörren. Ett litet steg och jag var inne i stugans enda rum. De första intrycken var närmast bedövande. Värmen! Den lilla järnkaminen mitt på golvet, som nästan stod och hoppade av hetta. Rökröret som var rödglödgat hela Vägen upp till det utsågade hålet i taket. Fiolmusiken! Hela stugan som var uppfylld i varje vrå av toner. Min ursäktande mening kom av sig. Stum och storögd stod jag i dörröppningen. Mittemot mig satt den gamle spelmannen på sin säng. Han tog ingen större notis om att en främling nyss stigit in i hans stuga. Han var redan inne i en ny låt. Min blick flackade över rummet. Vattenhink, spottkopp, tvättfat, kastruller, skomakarverktyg, tidningstravar… En lina är spänd tvärs över rummet. Där hängde yllevantar och sockor på tork. På det lilla bordet fladdrade lågan från ett stearinljus i draget. I andra änden av rummet hängde en fotogenlampa och spred sitt varmgula sken.
– Vassego å sitt ner! Jag blev närmast väckt av hans ödmjuka uppmaning. Jag satte mig på träsoffan i hörnet. Och där blev jag sittande. Länge. Låtarna och historierna vällde över mig. Grep tag. Aldrig någonsin tidigare hade jag mött en spelman med en sådan självklar utstrålning. Det dröjde säkert ett par timmar innan jag kom på mig själv med att ha glömt att sätta på bandspelaren. Efter ytterligare någon timme tog jag fram min fiol. Så blev vi sittande där halva natten. Och de numera så välbekanta låtarna och historierna var underbart jungfruliga. Kalla-Nessens vals, Johan Dahls schottis, Magnus i Ramsbergs polka… Sjölandersläktens brokiga musikhistoria. Flytten från Ljuder och Älmeboda. Fadern Karls ålderdomliga låtar, som i en del fall visade sig gå flera generationer tillbaka… och så vidare, och så vidare. Det kändes som att stirra ner i en djup brunn utan botten. På väggen tickade den lilla väckarklockan. Timvisaren pekade på två. Jag hade fortfarande inte tagit fram bandspelaren.
Plötsligt insåg jag min belägenhet. Jag närmast väcktes ur en dröm. Herregud, Saaben! Det stod utom allt tvivel att Axel Sjölander inte hade någon traktor. Han var nog inte särskilt bra på att putta heller. Och var fick man förresten hjälp med sådant mitt i natten? Någon telefon fanns naturligtvis inte att uppbringa i stugan. Försiktigt frågade jag Axel om man tordes väcka grannen. Nähänä! Det blev att tillbringa natten i någon sorts halvsovande och halvsittande ställning i träsoffan. På morgonen vaknade jag av den starka och omisskännliga doften av kokkaffe. Axel syntes inte till. Under natten hade vädret slagit om. Vinden hade mojnat och det var klart och kallt ute. Veden sprakade i jämkaminen. Isrosorna på fönstret gnistrade i solskenet. När jag tittade ut upptäckte jag Axel. Klädd i en stor svart yllerock stod han och matade småfåglar. Jag insåg att han tyckte mycket om djur. Han berättade att han på somrarna till och med brukade utfodra getingar och bin med en särskild liten anordning vid fönstret. Vi drack kaffe, åt hårt bröd och samtalade om fiolbygge. Axel tog fram fiolen igen och spelade några bitar. Nu kom bandspelaren äntligen fram och jag fick åtminstone något på spolen. Men jag kände ingen jäkt. Ingen press. Jag insåg att jag måste återvända till den här stugan många gånger…
Senare på förmiddagen hjälpte mig Helmer i Grönadal med Saaben. Utan mankemang var den uppe ur diket och jag ställde kosan norrut på isiga och solglittrande Vägar. Under färden reflekterade jag närmast andäktigt över mina upplevelser. Tyckte nog att Småland aldrig blev sig riktigt likt igen. För att inte tala om min egen musikutövning. Väl hemma tog jag fram fiolen och övade på några av de nya Sjölander-låtarna. Ringde ett par kompisar och berättade om den fantastiske spelmannen jag mött. Så rullade bollen igång…
Det dröjde inte länge förrän intresset runt Axel Sjölander exploderade. Han framträdde och gjorde succé på en rad spelmansstämmor. Mängder av spelmän besökte honom i hans stuga. TV- och radioprogram. Tidningsartiklar. Axel var hedersgäst vid det stora nationella Folkmusiksymposiet i Bräkne-Hoby 1976 och blev rikskändis i folkmusikkretsar. Namnkunniga spelmän från Dalarna åkte ner till Småland för att filma och spela in honom. På det lokala planet var det minst lika hektiskt. Tillsammans med grannarna Helmer och Marie bildade han Grönadalstrion och gruppen hade engagemang var och varannan dag. Framträdanden på Börjes hylla i Tingsryd på lördagsförmiddagarna.
Mitt i detta stormens öga stod Axel och var precis samma ödmjuka och lätt förundrade människa han alltid varit. Vad tänkte han? Vad kände han innerst inne? Det får vi aldrig veta. En sommardag 1981 gick han ur tiden. Men stormen har knappast bedarrat. Intresset för Axel Sjölander är idag större än någonsin. Hans spelstil analyseras med lupp på Musikhögskolornas folkmusikutbildningar. Hans låtar lever och spelas överallt.
Visst blev det många resor till Yttre Källehult för min del. Både bandspelaren och fiolen gick varma. Jag hade hittat en tydlig avfartsväg. Den tog mig till andra byar. Andra spelmän. Sällsamma upplevelser. Kaffesurrogat på torkade äpplen, nytt köksgolv varje lördag med veckans utvikta Smålandsposten, förlovningsringen i pant mot ovärderliga 1700-talsmusikalier, Calle Jularbo i jazzarkivet i New-Orleans, en okänd svensk opera i Worcester, ett kommunalt cirkulationspostkuvert med medeltidsballader och nu denna uppsats! Föga anade jag denna marsdag i början av 1970-talet att många före mig haft liknande upplevelser. Gunnar-Olof Hyltén-Cavallius fascination vid det första mötet med vissångerskan Halta-Cajsa; Gösta Klemmings första uppteckningsresa till de bortglömda fiolgubbarna i norra Tjust våren 1950; Carl-Eric Södlings första möte med den blinde spelmannen Anders Svensson i Vrankunge sommaren 1870. Hyltén-Cavallius beskriver tydligt den berusande drivkraft, som var resultatet av dessa möten: Jag begynte med passionerad ifver att samla…
Ur Magnus Gustafsson, Jag begynte med passionerad ifver att samla. En studie i småländskt musiksamlande under 350 år med inriktning på upptecknare, meddelare och innehåll. D-uppsats, Institutionen för pedagogik/Musikvetenskap, Växjö universitet, 2006, s. 6–10. I en annan annan version av artikeln – tryckt i antologin Småländska förebilder & föregångare (Växjö: Smålands akademi/Artéa, 2011) – anger Magnus att det aktuella året var 1974. Inspelningar från detta första möte finns dock inte i Svenskt visarkivs eller Smålands Musikarkivs samlingar. Inspelningar med Axel Sjölander finns på utgåvan Småländska föregångare och Axel Sjölander – spelman i Grönadal. Mer outgivet material med Axel Sjölander finns i Smålands Musikarkivs sökbara samlingar och i Svenskt visarkiv.